soifas

Jag och erik brukar alltid veckohandla på söndagarna, så att man har alltid färdigt inför veckan. Och i veckan hade vi bestämt att vi skulle göra raggmunkar med bacon en utav dagarna. Så ikväll tänkte jag att jag skulle pröva på att göra det (jag som är kocken i veckan hehe) för första gången. Hade tittat på en gång när erik gjort det, men hade aldrig prövat själv. Så ja, jag började göra smeten, tänkte "äh, jag gör dubbel sats så räcker det till matlåda" men inser när jag står där och skalar och river ett tiotal potatisar, att det här nog skulle ta lite längre tid än jag hade planerat. Började tillslut steka smeten, som på nåt vis blev väldigt ojämn, då all "potatismassa" liksom hamnade längst ner. Så de första raggmunkarna blev totalt katastrof...och jag blev SÅ jäääkla förbannad. Hahaha ni skulle ha sett mig, hur jag stod där och misslyckades gång på gång, bytte panna, prövade olika taktiker, samtigt som jag svor de hemskaste svordomarna jag kom på. Ingenting ville gå min väg ikväll. Jag hamnade i en såndär situation då jag var påväg att bryta ihop, ge upp, och lägga mig på soffan med en filtallrik till middag. Men tjurskallig som jag är började jag om från början och fick TILLSLUT till det, efter att ha stått i köket kanske 2-3 timmar. Haha..jaa..viskade till och med "YES!" för mig själv då jag lyckades få till en någorlunda fin raggmunk.

När det blir så där för en, att man liksom blir så löjligt irriterad och arg över en skitsak som att laga raggmunkar, då kan man från ingenstans känna sig jäkligt nöjd och stolt över sig själv att man totalvände på energin och bara kämpade på tills det att det gick. För jag skojar inte när jag säger att jag höll på i flera timmar allt som allt med att laga dom där förbannade raggmunkarna, som kanske hade varit världens lättaste sak att göra egentligen. Så som sagt - jag gav inte upp utan gjorde min dubbla sats med raggmunkar så fina som jag kunde, och städade hela lägenheten och diskade undan medan de stektes. Så nöjd, det måste man faktiskt få känna sig efteråt! Nu kanske ni tänker, vad fan skriver du det här för? Och ja, jag vet egentligen inte själv. :-) Mer dramatiskt än så blir det helt enkelt inte i min vardag. Eller? Min poäng var väl mest att det kan löna sig för självförtroendet att tjura på (både med skitsaker och ja..lite viktigare saker i ens liv) även om det kan kännas himla meningslöst just för stunden, haha.